SLUTRÄKNAT!
5:e augusti 2004



Ja, nu är hon äntligen här, vår Thea!
För det var det hon hette, insåg vi efter att ha funderat ett tag. Namnlistan vi hade, den kom inte med till BB, och det enda tjejnamnet vi kom ihåg från listan var Thea... Så vi bestämde oss för att inte bestämma nåt förrän vi kommmit hem och gett dom andra namnen också en chans. Men det behövdes inte. Det ÄR en Thea!

Så jag tänkte passa på att berätta om när Thea kom till oss!
Vilken fantastisk upplevelse! Jag gör om de igen, ingen tvekan. Men precis efter, när barnmorskan satte ett par stygn i mitt underliv förklarade jag för Stefan att några syskon var det minsann inte tal om. Vi skulle nämnligen aldrig mer komma att ha sex... Ja, jag var fortfarande rätt hög misstänker jag... Men, nu går jag ju händelserna i förväg!
Så här var det!

På söndagen var ju våra föräldrar här, det skrev jag om i förra inlägget. Och det inlägget skrevs för övrigt på måndagen, när alltihop redan hade satt igång... Men jag ville ju "mörka" lite, så ingen skulle börja spekulera... Var tvungen att avboka min lunchdejt med, men jag tror inte attt M misstänkte nåt...
Och, näää... Thea har inga gardiner i sitt rum...
Jag hade ju lite förvärkar (eller nåt?!?) redan på söndagskvällen, och jag vet faktiskt inte om jag redan då kännde det på mig. Stefan åkte och köpte pizza, och av nån anledning kändes det viktigt att vi hade det mysigt... Jag tände ljus och vi åt i soffan, och sen låg vi och tittade på tv och bara gosade. Undrar om det var ngon slags undermedvetet "sista-chansen-tu-man-hands-mys"...
Förvärkarna gick i alla fall över och jag sov precis som vanligt hela natten. Ovanligt bra faktiskt...

Vaknade med värkar morgonen därpå vid halv sex-sex nån gång. Men då var det inte så farligt. Provade först att ta två alvedon vid sju eller så, sen provade jag att bada för att se om det skulle gå över. Stefan hade ju tänkt jobba ett par dar till, och jag ville ju helst få klarhet i hur "riktigt" det var innan han skulle åka till jobbet.
Men på nåt sätt misstänkte jag att det nog var på riktigt...

Så Stefan åt frukost på toaletten med mig i badet och gav mig kalla handdukar att hålla mot pannan för att jag inte skulle dö av värmeslag, och sen åkte han en snabbis till jobbet för att hämta lite lönepapper och sånt.
När han kom tillbaka vid 11-tiden fick han hjälpa mig på med TNS-plattorna, och vi började med två små på ryggen. Visserligen var ryggvärken inte så farlig, det kändes mest på framsidan under värkarna, men jag var lite osäker på hur man kunde sätta dom på magen. Det var ju nånting med att man inte skulle låta elektrodparen korsa bebisen, så det vågade vi oss inte på riktigt...
Sen låg vi i princip på soffan hela dagen och kollade på film. Jag vankade omkring en del på slutet och "magdansade"...
Hängde lite i bokhyllan och mot dörrposterna, men det gick rätt bra att bara pusta sig igenom dom. ;o)

Strax före tre ringde vi BB Stockholm och frågade hur jag skulle placera ytterligare ett par TNS-plattor, på framsidan, och sen igen vid fyra-halv fem, för då hade jag precis fått upp lunchen, och kände att jag nästan körde max på TNS-en, så snart skulle jag nog inte orka mer hemma...
Kom ihåg att kräkningar var vanligt när barnet kommit till spinae-taggarna, men vi kunde inte för våra liv komma ihåg om barnet kommit långt då, eller bara en liten bit...
Men dom sa i alla fall att det bara var att koma in, så skulle dom hjälpa till!

Jag sa i bilen till Stefan att om jag bara är öppen 1 cm när vi kommer fram så lägger jag mig ner och vägrar! Var lite orolig eftersom vi inte sett röken av vare sig slempropp eller fostervatten, och man vet ju inte första gången... Det jag tyckte gjorde ganska ont kanske inte var nånting...
Vi kom fram halv sex och fick ett rum. Hon som tog emot oss berättade sen att hon sagt till sin kollega att: -"Nu kom det en "nybörjare" (förstagångsföderska) men jag tror dom har kommit ganska långt redan!"
Jag hade ju skrivit i min födelseplan att jag vill hålla mig rörlig, och jag slapp göra en enda CTG-kurva! Jag var ju lite rädd att "tvingas" sitta på sängen en halvtimma som man hört att så många andra får göra... Men det slapp jag! De var inne med jämna mellanrum och lyssnade på Skruttans hjärta, och det slog så fint, gick inte ner nånting under värkarna.
Och vid sex när hon undersökte mig var det redan öppet 8 cm!
-"Här blir det nog bebis innan midnatt!" Guuud så skönt det var att höra det!

Fortsatte gå runt, runt, runt i rummet till halv åtta, då ville BM Yvonne kolla läget igen, och i samband med det börjar jag med lite lustgas. Har öppnat mig till 9 cm, Och Yvonne säger att det är bara en liten kant kvar, och den är jättemjuk. "Som slime"! Och när jag nu ligger där på sängen känner jag att det vore sååå skönt att bara ligga kvar där och vila lite, men redan vid nästa värk inser jag att nä, det var ingentíng för mig, det gör ONT att ligga ner! Så jag sätter mig först på sängkanten och sen på förlossningspallen mitt emot Stefan. Får bra hjälp av lustgasen tycker jag. Visst gör det lika ont fortfarande, men det gör lixom inte så mycket... Det känns rätt ok ändå!
Känner av de första svaga, svaga krystreflexerna vid åtta...

Vid nio tar de hål på hinnorna, men det kommer just inget vatten, och jag misstänker att det varit det som smårunnit den senaste timman. Vid tio bytte de personal, och de nya kom in och skulle presentera sig. De ville att jag skulle öppna ögonen!
-"Hej Anna, vi heter si och så. Kan du öppna ögonen?" Som om jag skulle orka... -"Är du onykter, Anna?" frågade dom...Vad svarar man på det?!?
Jag hade känslan av att jag stängde ögonen i samma stund som jag greppade lustgasmasken, och sen öppnade dom igen när det var klart. Och Stefan satt ju bakom mig, så han vet inte riktigt om det stämmer, men det kändes så...

Jag tyckte att det tog en hel evighet mellan nio och fem i halv elva när hon kom, men de påstår att det gick precis lagom fort...
Stefan tyckte det var lite läskigt första gångerna jag skrek/stönade högt, men jag hade masken för, så jat inbillade mig i alla fall att det inte lät så mycket. Sen insåg han att det var "styrke-skrik" inte "smärt-skrik", och då tyckte han det kändes bättre. Han satt ju hela utdrivningsskedet bakom mig och höll om mig, så han kände när värkarna kom. Då drog han upp TNS-en på max och höll mig hårt i handen. Tror kanske jag har klämt lite för hårt. Jag har fortfarande en underlig domningskänsla i ett par av fingrarna på högerhanden...

På slutet bad de mig att prova att fokusera all min skrik-energi på att trycka på istället, och jag insåg att skriken var ett sätt att "pysa ut" en del av kraften. Jag vågade inte ta i fullt ut för jag kände att det "hände saker" down under... Inte så det gjorde ont faktiskt, mer som när man vänder en tröja ut och in... Eller en blomma som slår ut... Jag kände lixom hur "mjukdelarna" öppnade sig. Men jag försökte ignorera det och trycka på lite till.

Fick order om att låta bli att krysta på en värk med, och det är lättare sagt än gjort kan jag berätta. Ungefär som att försöka stå emot en kräk-reflex... Men jag kan meddela, att om jag nu varit lite fundersam på hur man nu ska veta när man ska andas si eller så, det löser sig... Kroppen vet. Och jag tror att jag lyckades ganska bra att inte krysta genom att frusta som ett ånglok ungefär...
Så sista gången bad dom mig att prova ta en värk utan lustgasen. Det gick, och jag vågade trycka på lite, men det sved, antagligen sprack det lite då, och mina avgrundsvrål byttes till små ynkliga aj, aj, aj, aj...
Hörde hur dom sa att nu kommer huvudet ut på den här värken, men då kom hela hon på en gång! Helt otroligt!

Fick sy lite, fyra stygn tror jag, och det känns rätt svullet och jobbigt nu men det går väl över. Och jag har fått massor av beröm från de som var med, men det får kanske alla? De tyckte att det gått otroligt bra för att vara första gången!

Stefan frågade om det verkligen var första gången! ;o)

Vi kom till vårt rum vid ett eller två på natten (till tisdagen) och åkte hem vid lunch på onsdagen.
Då var det fortfarande lite struligt med amningen, men vi hoppas att det ska bli bättre. Antagligen har hon legat och snuttat på sin överläpp i min mage, för hon gör gärna det när hon börjar bli hungrig, och det gör att hon ibland har svårt att få ett bra grepp vid amnngen, men det löser sig väl med tiden.

Nu ska jag bara bestämma mig för hur vår framtid här på nätet ska se ut... Har insett att lika många timmar om dagen framför datorn blir det inte framöver, och frågan är om det är min dagbok som ska få leva vidare, eller om Thea ska få en egen sida... Jag har inte riktigt bestämt mig.
För det var så enkelt och tidsbegränsat att skriva graviditetsdagbok. Men en ny eller fortsatt dagbok skulle ju i princip kunna fortleva hela livet...

Mmmm... Sitter ju i vår kombinerade tvättstuga/datahörna/skötrum, och nu luktar det bebis-våtservetter här... Myyyser... Och man måste lixom bara gå in i Skruttans rum med jämna mellanrum och peta lite på henne. Bara för att förvissa sig om att hon verkligen är på riktigt...



Förra Från början Nästa

Magbilder UL-Bilder