23:e maj 2004 Hej dagboken! Regnet det bara öser ner, och det är 8 grader varmt... Men vi glädjer oss med att det är ett alldeles utomordentligt fixar-väder. Idag är det nämligen exakt tio veckor till Skrutt kommet! Betvivlar att h*n vet om det, men nåt måste man ju sikta på! Tio veckor, det är inte så mycket det. Eller jag ska väl skriva 8-12 veckor, för det är ju då 90% av alla bebisar anländer. Och när det nu börjar närma sig (jag vet att de flesta av er säkert tycker att tio veckor är en hel evighet, men i jämförelse med fyrtio veckor, som det var en gång för lääänge sen, så är ju tio veckor ingenting), ja, när det nu börjar närma sig så börjar jag inse att vi har en del kvar att göra. Men vi gillar ju att fixa här hemma, så det ska bara bli roligt. Värre är det ju med pengarna. Fy sjutton vad allt kostar pengar hela tiden! Men det värsta är att efter att ha försökt mig på att få klarhet i försäkringskassans och Skanskas system, så kan man inte annat än inse att vi har rätt bra med pengar nu, om man jämför... Har också funderat en hel del på det här med planering och förberedelser. Stefan säger ju att jag skulle vinna om jag ställde upp i VM i planering, och det stämmer säker, men för mig är det viktigt att planera hur (man vill att) det ska bli, att ta reda på hur man kommer dit och att förbereda. Förberedelserna vi gör inför Skrutts ankomst känns jätteviktiga för att vi ska knyta an till och vara beredda när den dan kommer. Och ok, man är säkert aldrig beredd på den omställning det innebär, men just därför känns det så viktigt att underlätta så mycket som möjligt. Under hela graviditeten har jag ju (och säkert Stefan med) fått såna här "verklighets-chocker". Som när Stefan testkörde barnvagnen på Babyland, eller när vi pratade om små babykläder på mamma-gruppen. Såna där "Hjälp, det är på riktigt, och det är JAG som ska bli mamma!" Och det känns ganska skönt att ta dom i små doser nu, än att få allt över sig efter förlossningen... Jag har också sett att det finns två typer av blivande mammor. Enligt min oerhört ovetenskapliga undersökning så representeras den ena av de två motpolerna av mig och mitt sätt att se på graviditeten. För mig är graviditeten i sig en lika stor upplevelse och ett lika stort mirakel som det som ska komma därav. Jag njuter i fulla drag av att se min kropp förändras och anpassas efter Skrutts växande kropp och behov. Jag har visserligen "dåliga dagar" men jag tar mina krämpor med ro, för jag vet att det finns en anledning. Och nånting som är mycket större än om jag har lite ont här eller där. Att känna av foglossning eller sammandragningar är ett lågt pris för att i slutänden få sitt barn. Jag tror också att min typ kännetecknas av att tidigt vilja sätta igång och fixa och förbereda, och för oss har det aldrig heller funnits något tvivel om Skrutts ankomst. Vi har aldrig direkt oroat oss eller brytt oss om att man inte "ska" börja handla saker för tidigt etc. Jag ser också fram emot förlossningen! Det ska bli fantastiskt att få vara med om att sätta ett barn till världen, och det är för mig den ultimata utmaningen. För klarar jag och min kropp det, vad finns det då som är större? Jag tror på naturen och hoppas ha kraft och ork att föda fram mitt barn utan att utsätta oss för en massa kemikalier, även om jag såklart glädjer mig åt den moderna tekniken som tex kan säkerställa att mitt barn mår bra under hela resan. Jag kallar min typ för seglaren. Resan är lika viktig som målet. Den andra typen, och det finns säkert en miljon andra typer, och en hel uppsjö av nyanser däremellan, men den andra motpolen är de kvinnor som bara ser ett barn i slutändan. Jag har träffat på ett par såna, och det är som att hela graviditeten är ett nödvändigt ont. De upplåter med tveksamhet sin kropp och låter sig "intas", och känns i vissa lägen lite som "martyrer". Särskilt inför sina män... Jag förstår såklart att om man har en väldigt jobbig graviditet kan det vara jobbigt att ödmjukt böja sig för naturens gång och acceptera det som graviditeten gör med oss. Men det är inte säkert att de har särskillt besvärliga graviditeter, men de upplever det så. De här kvinnorna är också de som vägrar glädja sig åt den tidiga graviditeten, för "tänk om" och de är restriktiva när det gäller att handla bebiskläder och beställa barnvagn. Förlossningen är väl kulmen på det "nödvändiga onda", och varför ska man ha ont när det finns smärtlindrig? Om det gick att få ett biologiskt barn utan att behöva genomgå graviditeten och förlossningen skulle nog en del av de här tjejerna överväga det... De vill bara vara framme. Det här är motsatsen till seglaren, motorbåtsfantasten. Där det bara är målet som räknas. Hur man tar sig dit spelar mindre roll. Och nu har jag verkligen hårddragit det. Det finns väl risk att någon som läser det här kan ifrågasätta mina funderingar, men det är också allt det är... Mina funderingar... Och jag är varken betendevetare eller psykolog. Men jag har lärt mig mycket om mig själv under den här tiden, tex att hela jag är en "seglare". Hela mitt liv går ut på att njuta av resan. Och jag säger inte att det ena eller andra är rätt. Magbilder UL-Bilder |
|