16:e april 2004 Har varit på första återbesöket hos barnmorskan nu.... Och det hade vi ju sett fram emot, men men allting kändes bara helt fel när vi gick därifrån... JAG ÄR EN TJOCKIS!!! Magen var det inget "fel" på, den är lagom stor, SF-måttet altså, 24 cm, heeelt normaaalt... Trots att jag fått höra i flera veckor hur stooor jag är, men nu vet jag, jag är inte "stor", jag är fet!!! Och lilla hjärtat slog så fint så, det hade jag sett fram emot jättemycket att få höra, men jag kunde inte riktigt glädjas åt det ändå... Blodvärdena var bra, blodtrycket var också helt ok. Det som brukade vara lite högt innan graviditeten... Och jag var såklart jätterädd att det hade åkt med vikten upp i taket, men det var som sagt helt ok... Men vikten!!! Hajjar ni! Vågar nästan inte skriva det... TRETTON KILO!!! (Sen v 6+3) Hur i h*lv*t*?!?!? Och VAR?!?!? Och det värsta är, att innan jag gick dit var jag helt nöjd med min kropp! Och så får ett par siffror på en display en att känna sig urusel!!! Jag mår jättebra, känner mig lagom stor, har inte haft ont i ryggen på flera dar nu, och så kommer hon och säger att jag gått upp för mycket!!! Har visserligen märkt av lite svullna fingrar på kvällarna sista veckan, men det kan jag ju inte göra något åt... Och jag kan ju inte gärna börja banta... Och jag tycker faktiskt inte att jag har ändrat mina matvanor så särskilt mycket heller... Så nu har jag bestämt mig! Jag litar på vad min kropp säger! Så länge magen växer i lagom takt, och mitt blodtryck håller sig inom ramarna och jag mår bra, så skiter jag fullständigt i vad det står på vågen! För jag är faktiskt inte fläskig! I så fall hade jag tagit tag i det direkt! Så nu är det slutvägt för min del! Och det är så ironiskt... För jag frågade faktiskt min BM varför det är så himla lång tid mellan inskrivningen och första "återbesöket". (Man går ju över halva tiden utan någon kontroll. Och visserligen får man ju hjälp om man undrar över nåt, eller om man mår dåligt, men ändå. Det är ju en trygghets pryl också, särskilt för förstagångsmammor...) I alla fall så fick jag svaret att "Det är så sällan det tillstöter komplikationer innan v 25..." Nähä... Är inte det här en komplikation då?!?!? Och det här är ju dessutom en typ utav "komplikation" som inte är "behandlingsbar" under själva graviditeten... Nu är det ju lixom bara att vänta och ta tag i det efter förlossningen.... Det känns orättvist. Hon hade kunnat ge mig en bättre start. Och jag förstår att dom kanske inte kan lägga in ett extrabesök för alla, men hon hade kunnat puscha för att man ska väga sig hemma, eller gett mig nån slags hint om hur mycket som är "normalt" att gå upp per månad etc. Men nåt sånt sa hon inte ett ljud om. Och nu är det lite för sent att börja domdera... Och jag blir egentligen inte klok på varför jag reagerar som jag gör... Jag menar, det jag stör mig mest på, är att det stör mig! Jag vet att man "får" gå upp i vikt, och att det kommer att försvinna. Och trots att jag är "gammal" viktväktare och har varit ganska fixerad, så har jag lagt lite heder i att INTE väga mig i tid och otid nu under graviditeten. Och att inte heller "släppa allt". Min inställning har varit att det är helt ok att gå upp, men jag tänker inte spåra ut helt matmässigt heller. Och så stör det mig, att den BM jag har gillat för hennes raka sätt och för att hon varit enkel att tala med, har sjunkit avsevärt i mina ögon. Jag har bestämt mig för att hon med sitt bryska sätt försöker med nån slags "skrämsel-taktik" och det känns rätt löjligt... Fick mina provsvar också... Jag hade varken HIV eller syfilis... Och jag var vaccinerad mot rödahund... Och så fick jag reda på att jag är blodgrupp 0, Rh negativ. Det kunde visst vara lite besvärligt, och innebära ett par sprutor extra, men jag har inte riktigt kollat upp det än. Lycko mig va, jag som älskar sprutor... Magbilder UL-Bilder |
|