30 December 2004
40 minuter tog det.
40 minuter av först glatt jollrande, sen irriterat gruffande och tillslut hysteriskt illvrål, ackompanjerat av "ostbågsböjning" av ryggen, fäktande armar, hysteriskt "vill klösa mamma i ansiktet", snörvlingar och host-gurgel. Och en förkrossad mamma som var helt säker på att snart får hon en hjärnblödning och dör...
Stefan var jättetuff. Det brukar annars vara han som tycker synd om Thea och plockar upp henne, men han var jätteduktig. Vi bytte efter halva tiden, så jag tog kanske det jobbigaste på slutet, och jag känner mig som världens sämsta mamma...
Jag vet att hon blir en lyckligare tjej om hon lär sig somna på egen hand, utan att streta emot. Och framför allt blir jag en lyckligare mamma, men är vägen dit värt det?

Å andra sidan sov hon hela natten sen...

Nu vid förmiddags-tuppluren tog det kanske tio eller tjugo minuter att få henne att somna i sängen (glömde kolla klockan). Med mig ståendes på huvudet i spjälsängen, kramades, pussandes, sjungandes och buffandes...
Och jag undrar fortfarande.
Mitt hjärta blöder, är det värt det?


29 December 2004
Ok, i natt vaknade hon vid två, och hon fick ingen mat. Hon är ju egentligen inte hungrig. Tror det tog en halv timma att söva om henna med "gunga-vyssja-vagga-sjunga"-metoden, men det här håller ju inte!

Beklagade mig lite för F som sa att hennes dotter gjort precis likadant när hon var knappt fem månader. Vaknat mitt i natten och varit pigg. Och så peppade hon mig att ta tag i insomningsrutinerna, så ikväll gör vi ett försök...

Har gjort deserten till nyår idag tillsammans med F, hoppas det blir lyckat. Och jag måste ta tag i och prova kläderna jag tänkt ha... Kommer jag i kjolen? Känner jag mig alltför pösig i toppen? Kan man få komma i urtvättad boob-tröja och mjukisbyxor?
Hittar inget fint till Thea heller... Tänkte att hon skulle få ha sina nya röda manchesterbyxor, men jag vill ju gärna hitta nåt fint att ha till. Gärna nåt festligt med lite glitter eller så, men jag hittar ingenting...


28 December 2004
Blä, vad det är tråkigt när Stefan måste jobba på rean i mellandagarna varje år!
Idag har vi inte gjort NÅNTING jag och Thea, och igår var vi bara ute på en (visserligen lång) promenad...
Och jag börjar skönja ett problem i Theas insomningsrutiner... Vi har målat in oss i ett hörn...
Tror det började när vi var på Astrid Lindgren. För där ville jag ju inte lägga henne ifrån mig en sekund... Tidigare har ju Thea varit så duktig på att somna i sin säng, men det har visst gått över... Vet inte riktigt hur det har gått till, det smyger sig på en på nåt sätt, och helt plötsligt är man fast i vagga-vyssja-hålla-i-famnen-och-sjunga-träsket...
På dagarna har jag inte riktigt tänkt på det, då somnar hon ju oftast i vagnen eller bilen, eller tar en tupplur efter amningen. Men på kvällarna... Det enda som har funkat den senaste tiden är att jag har henne i famnen, gungar och sjunger, alt shhh-ar och/eller klappar henne i rumpan. Kan tala om att man måste vara en bläckfisk för att klara av det... Och stark måste man vara med... Med jämna mellanrum kastar hon sig bakåt och illvrålar så nappen flyger åt fanders, och all den avslappning man byggt upp går åt skogen. Då måste man hålla i, och Stefan vågar inte riktigt, han är rädd för att hålla för hårt. Men det handlar ju inte om att "krama" hårt utan om att behålla greppet, trots att hon spänner sig bakåt som en ostbåge...
Och jag köper inte riktigt att det är magknip. För det går över så fort man tar bort nappen och börjar "leka", dvs avslutar "sövningsproccessen"... Tror snarare att det är en protest. Jag VILL inte sova!!! Eller är hon rädd för att somna helt plötsligt? Har läst att "att somna är att ta farväl" men det vet hon väl vid det här laget att vi finns kvar när hon vaknar?
Hur blev det så här?

DESSUTOM, det kommer mera! Thea har börjat vakna på nätterna och vill LEKA! Första natten vaknade hon klockan två och det funkade inte med att bara stoppa i nappen... Nähä, tänkte jag, då får hon väl lite mat då, för det funkar ALLTID, hon somnar som en klubbad säl! Men nääädå!
Efter nattamaten var Thea pigg, glad och ville leka. Ända tills hon fick tråkigt för att ingen ville leka med henne...
Bytte blöja, "gungade-vyssjade-vaggade" och precis, när hon nästan hade somnat, så "fyllde hon en blöja till"! Hon som aldrig gör annat än kissar på nätterna! Så det var bara att byta igen, och Thea blev klarvaken och vi fick börja om...
Hon somnade såklart till slut, men varför håller hon på så här?!?

Andra gången gick det ungefär likadant till. Hon vaknade vid fyra tror jag, nappen funkade inte, inte bröstet heller. Stefan försökte söva om henne, men jag fick avsluta. Phuuu... Får se hur det går i natt...


25 December 2004
Jaha!! Så var det över för den här gången...
Theas första jul blev jättemysig såklart!
Först hade vi mys-morgon hela familjen. Åt risgrynsgröt till frukost och tände ljus. Och öppnade julklappar i förväg från min familj.
Sen, mitt på dan åkte vi till Stefans familj. Fick glögg och pepparkakor framför öppna spisen (jag vill OXÅ ha en öppen spis!) Sen vare det lunch, Kalle, mer mat, mer mat och lite till mat. Och så fick Thea öppna lite julklappar. Hon hajjade rätt fort vad det gick ut på, men helst ville hon bara slicka på paketen. Men när hon väl fick tag i en flik papper och vi drog så det lät roligt, då hjälpte hon till, och kastade sig över paketen!
Hon fick kläder, och leksaker. Men favoriten var nog det som mormor köpt. En alldeles egen brödpensel...


21 December 2004
Snart är det jul!!
Det kommer visserligen bli en konstig jul, för det är den första jag inte firar med min "gamla" familj, men det får väl gå ändå.
Nu har jag lagt in sill, och gravat lax, och bakat lite kakor och gjort lite julgodis, och våran första skinka är redan slut... Så nu får tomten snart komma.
Vi har köpt en liten julklapp till Thea och befarar att hon ändå kommer att begravas i paket på julafton.
Tänk om det kunde bli en vit jul också...

GOD JUL ALLA!


16 December 2004
Hej Alla!
Tänk att amning och mat kan väcka sååå mycket känslor och diskussioner! ALLA ska tycka till! Från tanten på stan till min pappa som faktiskt ALDRIG ammat, det ni!
Antingen ammar man för lite. Eller för mycket! Och ve och fasa, de mammor som inte ammar ALLS! Tänk att det finns såna människor! För att inte tala om de som ammar i flera år! SAMMA BARN! DET kan väl inte vara riktigt sunt?
Och särskilt för en förstagångsmamma kan alla kommenterer vrida till huvudet ordentligt. Speciellt om man är nybliven... Då måste man lita på sina instinkter och andras kommentarer kan göra att man blir jätteosäker.
Jag VET att min pappa inte menade nåt när han helt utan att fundera över det slängde ur sig: "Ska hon äta nu igen?!?!" när Thea var en pyttis...
Eller kompisen som har en stoor kille som började oroa sig för övervikt bara för att alla har så mycket åsikter!
Thea har FORTFARANDE inte fått smaka nåt mer än min mjölk, lite the mot magknip, en gurkbit och några droppar clementinsaft. HUR ska den flickan överleva?!?! Inte en mosad potatis i sikte!
Jag ser ju att Thea är nyfiken nu. Och det är ju bra. Men det kommer ju inte att gå över till om en månad eller så. Och framförallt är det hennes naturliga nyfikenhet. Ingenting vi har lockat fram med hjälp av fruktbitar vid tre månaders ålder...
Så hon skulle nog gärna börja smaka lite annat nu, men hon får inte bestämma! Hon kan inte stava till glutenintolerans, och det kan jag!
Och jag blir så trött på alla som vet bäst!
JAG vet bäst när det gäller min dotter! (Eller möjligtvis Stefan, men han överlåter alla såna beslut till mig eftersom det är jag som är påläst. Efter att vi har diskuterat det såklart, så han får veta hur jag tycker, och hur alla andra tycker... Och så tycker han precis som jag!)
Rekommendationerna säger att man helst ska helamma i minst sex månader (om man kan), efter det ska man börja med smakportioner. Och så länge min dotter sover om nätterna (vilket hon ju gör, HELA nätter från det hon var nio veckor till skillnad från många andra barn) och växer som hon ska finns det ingen anledning att utsätta henne för gluten å laktos och andra med eller mindre "farliga" ämnen. Anser jag!
Så vi väntar. Till Thea är minst sex månader. Men nu börjar mina argument ta slut...
Folk verkar tro att jag svälter mitt barn!

Känns som att jag är ensam i hela världen om att inte ha börjat med gröt och smakisar och burkar och välling och fan och hans moster!
Och det verkar som att alla andra tycker jag är helt fel ute :o(

För det är ju så KUL, och mysigt när pappa kan mata (som om han inte kan flaska med min mjölk!?!?!) och barnen tycker det är så roooligt!
Och "alla" som har väntat till 6 månader har fått problem, för ALLA barn är mycket mer mottagliga och nyfikna på nya saker vid fyra månaders ålder. Grrr... Snacka om att generalisera!
Men man börjar väl inte introducera mat vid en viss ålder för att (de flesta) barn är mest nyfikna just då (=enklast för mig) om det inte är för barnets bästa? (Inte jag i alla fall!) Om barnet visat intresse vid två månader då?

Och det är väl inte så mycket det att jag tycker det är jättemysigt att amma... Det är ju bara så ENKELT!
Jag ser inte fram emot grötkladd och mixerstavar. Jag får i princip aldrig i mig själv en ordentlig lunch, ska jag då stå och laga mat till Thea och fixa flera gånger om dan? Bläää...
Kladdigt och geggigt, och massa disk, och blöjor som luktar peck!
Jag försöker peppa mig... Har fått en ny fin mixer och lite inspirationsböcker om barnmat, men det går långsamt. Det dröjer nog minst till början av februari...
MÅSTE man börja vid sex månader?

Thea har inga anlag för vare sig laktos eller glutenintolerans, och hon har inte visat att hon är känslig för om jag äter mjölkprodukter. Men jag tycker det verkar som att ”alla” ungar drabbas ändå!
Så vad är det då för fel med att göra allt man kan för att i alla fall ge sina barn de bästa förutsättningarna?

Ja, jag är på gnällhumör!
Men vad jag vet så blir bebisar uppvuxna på ersättning också vuxna. Och jag har aldrig hört talas om tonåringar som fortfarande ammas. Så kan man då inte få göra som man vill så länge alla trivs och mår bra?!?


12 December 2004
Hej Alla!
Idag är det tredje advent, det är verkligen inte klokt... Men i går var jag och Thea och handlade lite julklappar, så det känns inte så där jättestressigt. Jag har två kvar, men av dom ska Stefan få ta hand om inhandlandet av den ena. Läget är under kontroll. Nu ska vi sikta in oss på den julmat som hamnat på vår "att-göra" lista.
Tja, sen sist har det väl inte hänt så mycket... I tisdags var vi till T-centrum, och jag fick nya linser. Det var länge sen sist och det känns jätteovant, men det är bara att testa lite i taget. I början fick jag huvudvärk, men det får jag inte längre. I onsdags var vi på långutflykt till Ikea och outleten och Babyland i Barkaby. Jag handlade mest på Ikea och lite kläder på P o. P, men inget på Babyland! Guldstjärna till mig!
I torsdags vet jag inte vad vi gjorde, och i fredags var jag först på spinning, sen gick vi med L och L till V-centrum och handlade och sen slappade vi.
I går var vi i T-centrum igen och jag var hos tandläkaren, och handlade två julklappar som sagt, och idag har vi varit på babysim, till Stefans föräldrar och handlat mat, och kanske ska jag få gå på friskis med. Får se om Stefans huvudvärk släpper. Om inte stannar jag hemma, även om jag har lust att påpeka att jag får ta hand om Thea även när jag är sjuk, men ni vet ju hur det är med karlar... Det är ju så syyynd om dom...

Ja, ja...
Jag funderar en del på vad det är Thea tränar på nu... Hon har börjat prata igen, med lust och glädje babblar hon på, blandar med små glada glädjetjut och diverde gurgel. Helt underbart. Däremot har hon bytt de så karaktäristiska kryp-övningarna mot nåt annat. Som jag inte vet riktigt vad det ska bli av... Hon ser ut som en fallskärmshoppare... Ligger på mage med huvud, armar och ben i luften, och fladdrar lite planlöst... Vi får väl se... Pussas gör hon oxå. Ofta, gärna och blött... Man blir dreglig i hela ansiktet men det är ju så mysigt... och så har hon börjat förflytta sig mer. Runt, runt på golvet snurrar hon, på magen. Och så skjuter hon sig bakåt med armarna... Verkar väldigt förrvirrad när hon efter ett par minuters ihärdigt kämpande hamnat längre bort från leksakerna. Men, men... För ett par veckor sen tränade hon benen, nu tränar hon armarna. Snart kommer hon väl på att de fyra måste samordnas om det ska hända nåt.
I dag på babysimmet gjorde vi nåt läskigt med... Thea trivs bättre och bättre i vattnet. Idag gled hon runt på min arm, och i badringen med ena handen i munnen förnöjt sjungande. Huuur söt som helst. Tyvärr har hon förstått att man inte alls måste sprattla med benen för att ta sig frammåt, det sköter ju mamma så bra ändå, men snart kommer väl sprattlandet igång. Jag brukar kittla henne under fötterna, och då spritter hon till, men hon har inte kopplat ihop det med förlyttningen än. I alla fall fick vi idag träna på att dyka och släppa taget! Det tyckte mamma var läskigt ska jag säga... Provade bara en gång, och Thea verkade inte nämnvärt bry sig om att hon tappat kontakten med moderskeppet. Det är väl värst för mig...


7 December 2004
Nu blir det lite huller om buller, och alla våra vardagshändelser kommer lätt bort i all röran, men ni får ha lite överseende...
Ska försöka sammanfatta lite vad som hänt sen sist...

Vi bokade ju tid med kuratorn, och fick träffa henne den 23 november. Men det var inte helt självklart. För eftersom vi var utskrivna så tyckte sköterskan på Q63 att vi lika gärna kunde gå och träffa en psykolog på BVC! Hallå!!
Ringde kuratorn och sa att det lixom var hela grejen att vi fick prata med nån på AL, eftersom det var bemötandet där och deras arbetsrutiner som vi kände att vi ville få prata av oss om, och det har ju inte vårt BVC mycket att säga om. När jag berättat det var det såklart inga problem, men det fick mig ändå att känna mig helt fel igen.
Är det ovanligt att föräldrar känner sig redo att "prata av sig" först ett par dagar efter olyckan?!?
Det kändes i alla fall jätteskönt när vi var där, och vi fick medhåll om att bemötandet vi fått verkar väldigt konstigt. Hon frågade om vi fått fylla i en checklista när vi kom till akuten och det hade vu ju inte. Inte heller har vi fått se några anteckningar som personalen gjort om oss.
Jag hade skickat mina dagboksanteckningar och lite funderingar till henne i förväg och det var jättebra, för hon var så påläst när vi kom dit. Det kändes som att vi kunde gå rakt på sak, och inte behövde berätta allt en gång till. Dessutom kände jag mig säkrare, för då visste jag att vi inte missat nåt som jag tycker var viktigt.
Hon lovade också att vara med när vi ska träffa den "elaka" läkaren veckan efter och det känndes tryggt. Vi visste ju fortfarande inte "vad som väntade" på onsdag och det visste inte kuratorn heller, så det är tydligen inget "rutin-återbesök" vi ska på men det känns i alla fall bättre att hon ska vara med.
Det var skönt att få prata lite och få ett "proffs" syn på det hela.
Nu när ilskan svalnat lite kommer skuldkänslorna, men jag hämtar styrka från min Snuffla. Lika go och glad som vanligt! Det är tur att hon vet att jag älskar henne. Hon är samma gamla glada unge som vanligt och verkar inte alls förstå vad vi går igenom. Det är skönt att hon slipper minnas det här.
Och det är skönt att hon inte verkar besväras det minsta av sin bula. Fast vi tex lägger henne att sova på vänstersidan så rullar hon över och sover på bulan. Samma sak när hon är vaken, så det verkar ju inte göra ont i alla fall.

Efter det samtalet känndes det skönt, som att vi kunnat acceptera det som hänt och kan gå vidare. Kuratorn bad att få använda min text tillsammans med MIO-guppen, och det känns bra. Kanske kan jag göra något för att inga fler föräldrar får gå igenom samma grymma behandling... MIO-gruppen är en grupp på KS/AL som arbetar med att ta fram arbetssätt och riktlinjer för diagnostisering av spädbarnsmisshandel.

Den 1 december skulle vi då träffa läkaren och kuratorn igen, och jag kännde mig inte det minsta orolig eller nervös. Kuratorn hade skickat vidare min text även till läkaren, och jag var lite nyfiken på vad hon hade att säga om min upplevelse. Men det blev inte alls som vi tänkt oss...
Först undersökte hon Thea. I en liten skrubb på en säng som lutade och som hon fick hålla i för att den inte skulle tippa... Sen gick vi vidare till kuratorns rum.
Hon pratade om att hon tyckte det var viktigt att vi träffades igen och att hon förstått att vi också var i behov av att få svar på lite frågor. Hon gick i försvarsställning direkt.
Talade om att ambulanssjukvårdarna uppträtt helt fel och skyllde på att akutläkaren kanske SÅG erfaren (gammal) ut, men han hade faktiskt bara varit där ett halvår...
Hon sa att hennes uttalande grundat sig på det som han och sköterskorna sagt om oss; dvs vi var inte hysteriska och sprang runt i korridoren som yra höns=icke oroliga föräldrar.
Hon nämnde inte med ett ord det jag skrivit om henne, utan försökte förklara att allt visst gått helt rätt till... Tex så hävdade hon att hon visst gjort klart för oss när vi åkte hem att allt var "grönt" och att det inte skulle hända nåt mer, och när jag frågade om det var hennes "Nu vågar jag låta Thea åka hem med er"-uttalande hon menade så gruffade hon bara. (Tror inte hon kom ihåg.)
Jag försökte förklara att när man hör nåt sånt som förälder så tänker man inte "Vad skönt" utan snarare "Vad hade alternativet varit?!?!" Och vi åkte hem med funderingar som att skulle socialen komma på hembesök i morgon, eller skulle vi få papper om att vi blivit anmälda för barnmisshandel? På det svarade hon bara att hon tyckte i alla fall att hon uttryckt sig tydligt, men det hade ju varken jag eller Stefan uppfattat...
Vi fick också reda på, efter att vi frågat, att den "lilla" sprickan var omkring 7 cm. Det är inte så litet enligt mig på det lilla huvudet! Åter en punkt där akutläkaren försökt förringa skadan...
Berättade också att MIO-gruppen skrivit att den här typen av olyckor är absolut vanligast när barnet är mellan tre och fyra månader, för då tror man inte att barnet kan förflytta sig (hon hävdade ju att hon blev misstänksam för att Thea var så liten) och hon säger helt enkelt att "NÄHÄ! Så är det inte alls!" Inte ett enda argument...
Jag frågade om de skulle prata med sköterskorna som inte lyssnat på oss, och vad de skulle gör åt ambulanssjukvårdarnas helt (enligt henne) felaktiga beteende, och sjuksköterskorna skulle de ju såklart prata med. Men ambulanssjukvårdarna kunde de ju inte göra så mycket åt, för dom är ju inte anställda på KS!!!
En vuxen som fallit motsvarande två gånger sin egen längd skulle man sätta halskrage på, fixera med ryggbräda och behandla ytterst varsamt. Men en baby får man visst flyga flygplan med?!?! Jag fattar inte hur de kan avfärda det med att det inte är deras problem! Det känns som att om dom inte går vidare med det här så måste ju vi! Men jag vet inte riktigt hur...
Sen hade hon inte tid med oss längre och gick. Så viktigt var vårt möte. En kvart hade hon satt av, och av de femton minutrarna undersökte hon Thea i sex kanske... Då känner man sig inte heller tagen riktigt på allvar.
Jag var oerhört ledsen och besviken, och vi satt kvar en stund och pratade med kuratorn. Jag hade såklart haft för höga förväntningar som trodde att hon skulle visa lite medkänsla, be om ursäkt och ge oss nån slags hint om att hon tagit till sig något av det vi skrivit och jobbade på en bättring, men icke! Jag har förstått nu att såna helt empatilösa människor inte har den förmågan och lite ödmjukhet var mer än vad hon kunde uppbringa. Det är helt fantastiskt att såna människor söker sig till ett vårdyrke!
Kuratorn talade om kirurgernas "jargong" och jag är van vid "jargonger" och är inte vare sig särskillt lättskrämd eller lättsårad, men vaddå? Läkaren pratade om att det var hennes jobb att ha den här typen av samtal, men om det står i hennes befattningsbeskrivning borde hon kanske träna lite på sin kommunikationsförmåga och inte gömma sig bakom nåt slags kirurg/översittarsnack! Eller så borde de ge den uppgiften till nån som har lite med känsla för det. Eller tex låta kuratorn sitta med vid "utskrivningssamtalen".
Kände mig mycket mer uppriven när vi åkte hem än när vi kom dit, men mitt primära mål var i alla fall uppfyllt. Hon hade "avskrivit" oss. Nu är vi helt rentvådda. Och för att riktigt befästa det bad jag att få kopior på Theas journal. Jag vill se det svart på vitt!

Funderar på om KS har nån personaltidning. Vill att ALLA ska få ta del av och få sig en tankeställare till hur det kan gå till. Och eftersom läkaren inte på någon punkt bestred det jag skrivit kan hon ju inte ha nåt emot det heller. Enligt henne gick ju allt rätt till...

Idag (7 dec) fick jag kopiorna på Theas juornal. Ganska kul att läsa att hon är en "Frisk, fullgången flicka, första barnet i fullständig familj." Undrar vad en ofullständig familj är. Och vad de skulle tycka om att bli kallade för det... Hon är också "mycket tidigt utvecklad, mycket rörlig och stark i överkroppen".
Det står också att "Pat undersöktes även av barnläkare, dr blablabla, som liksom undertecknad finner pat mycket tidigt utvecklad. Således adekvat förklaring till traumat." Dom kan verkligen konsten att uttrycka sig läkarna!
Akutläkaren har skrivit "Har inte ngn primär misstanke om misshandel" så det var ju uppenbarligen inte på hans inrådan hon gick vidare med "utredningen". Han har också skrivit "lång fraktur" men han sa "liten spricka" till oss...
Och sist står det: "Ingen misstanke om avsiktligt tillfogad skada..." "Planerat återbesök..." "Ingen annan åtgärd eller uppföljning är aktuell."
TÄNK, vad många gråa hår och sömnlösa nätter det hade besparat oss om hon hade sagt samma sak som hon skrev innan vi fick åka hem!
Eller om vi fått se journalen från början!