29 November 2004
Undrar vad jag åt i helgen... Thea har haft grym magknip...
I går när jag och L åkte och tränade vaknade Thea precis när jag gick ut genom dörren, och skrek till bilen körde upp framför huset igen. En och en halv timma... Stackars Stefan. Och stackars Thea!
Och i natt var de dax igen. Halv ett vaknade hon och bara skrek och skrek. Men säg den krämpa som inte kan botas med lite tutte... Efter lite amning somnade vi alla tre i en hög i vår säng och i morse verkade hon bra igen.

Har varit på jobbet med, och blivit tillfrågad om jag vill följa med på konferens. Klart jag vill... Men går det?!?! Ok att Stefan får ta ledigt, vi får träna intensivt med flaskan, och kanske engagera nån utomstående som barnvakt, men jag då?!!? Kommer ju att sakna ihjäl mig! Funderar på att lämna Thea hemma med Stefan dag ett, åka hem och sova och ta med henne dag två. Men igår kom jag på att jag kommer att behöva pumpa medan jag är borta... Jobbigt... Slabbigt... Hemma går det väl an att sitta halvnaken i soffan och pumpa, men nånstans på ett konferenshotell?!? På toaletten då eller?
Tål att tänkas på. Ska ringa och kolla med min mamma lediga arbetskompis hur hon tänkt göra.


28 November 2004
Nu är det ingen idé att försöka ursäkta min frånvaro på nätet längre, men det har hänt mycket sen sist och vi har haft en tuff tid hela familjen.
Jag bryr mig inte om att försöka uppdatera er med några vardaagsgrejer, det skulle ta alldeles för lång tid, men jag kan berätta att Theas karriär inom babysimmet går bra, hon har slutat vända sig och tränar nu istället på att krypa (Man skulle kunna tro att hon är av manligt kön, tränar bara på en sak i taget. Hon slutade till och med att "prata" när hon tränade som intensivast på vändningarna!) och växer så det knakar. På torsdag är det dax för vägning igen.
Så till allt det där jobbiga... Och det här är ett lååångt inlägg! Jag har skrivit mycket under tiden så jag lägger in det som det är...

2004-11-16
I går gjorde vi oss redo för en tur till centrum. Vi skulle träffa F och L och jag skulle till optikern. Men inte förrän på eftermiddagen.
På förmiddagen tog vi det lugnt. Jag tränar ju och Thea går på babysim på söndagarna, så vi brukar vara rätt möra båda två på måndagsförmiddagarna. Allt var som vanligt och innan Thea sov sin förmiddagslur fick hon ligga på skötbädden på golvet i vardagsrummet och lufta rumpan ett tag. Hon har blivit så ”ormig” på sista tiden och det är så tråkigt att sitta och titta på henne på skötbordet, så det är enklare att ha henne på golvet då.
Medan hon sen sov passade jag på att äta en stadig frukost, för att kunna rationalisera bort den dyra cafélunchen.
Så vaknade hon, vi busade lite, och hon åt, och då kom dagens första ”nr 2”. Vi gick för att byta blöja, och såklart passar hon på att kissa ner handduken hon ligger på medan hon är utan blöja (ni vet det där jag skrev om sannolikheten längre ner, är det inte fantastiskt?!? Det slår aldrig fel...).
Vi har skötbädden på bänken ovanpå tvättmaskinen, till vänster om den är en ho, och sen kommer en bänk till med torktumlaren under. Jag tar ett steg i sidled och böjer mig ner för att rota fram en ren, torr handduk ur torktumlaren, och det är då jag hör ljudet. Ljudet jag aldrig kommer att glömma.
Det tog tre sekunder, och när jag hörde det hann jag tänka: ”Vad var det hon sparkade ner nu som lät så konstigt?” Men samtidigt som jag reste mig upp och tittade mot skötbädden kom vrålet.
Min Thea hade ålat över kanten.

Jag såg inte hur det gick till, och jag vet inte hur hon landat, för instinktivt ryckte jag upp henne. Hon skrek som aldrig förr.
All min fokus var på att trösta henne så jag skulle kunna ringa efter hjälp och det gick efter en stund. De ilskna panikvrålen byttes mot hjärtslitande ledsen-gråt, och övergick i snyftningar och jag ringde 118118 för att bli kopplad till BVC. Hade ingen aning om var jag hade numret just då. Telefonsvarare.
Slänger på luren och inser att vi måste till sjukhus. Men jag vill inte sätta henne i bilstolen.
Mina föräldrar är bortresta! Taxi? 112?!?!
Jag ringer till Stefan som såklart säger åt mig att ringa en ambulans, och så säger han att han tar en taxi till KS direkt.
Jag ringer och får så småningom prata med en kvinna som ställer en massa frågor, om hon skrek direkt, om hon rörde på armar och ben och som sa åt mig att lägga ner henne och titta ordentligt på henne.
– ”Nä det går inte”, svarar jag, ”hon är så ledsen”, men när hon förklarar för mig att jag MÅSTE för att hon ska kunna hjälpa mig, så börjar hjärnan fungera igen...
Ser att hon nog slagit i huvudet, på höger sida, det såg ut som att det var en bula på gång där.
Hon sa att det var en ambulans på väg, men att de inte körde med blåljus eftersom Thea skrek, det var ett gott tecken, och så sa hon att Thea antagligen skulle bli trött rätt snart, och det var helt ok. Jag skulle bara peta lite på henne emellanåt för att sen så det var ”vanlig” sömn.
Thea lämnade såklart inte min famn förrän ambulanspersonalen kom, och då hade hon hunnit somna, vakna, le, somna om och så vaknade hon lagom till de kom. Och de körde definitivt inte med några blåljus... Tror det tog minst 45 minuter innan dom kom!
Man hinner tänka mycket på den tiden. Mest ångest hade jag nog över att jag plockat upp henne direkt. Får man det? Tänk om man skadar något ytterligare då?!? Men vilken vettigt funtad mamma kan låta bli?!?
Ambulanspersonalen frågade vad som hänt, tittade lite på Thea som var vaken och glad (!) och så lyfte en av dem upp henne och ”lekte flygplan” med henne. (AKTA MITT BARN! ville jag skrika. HON ÄR TRASIG!).
Hela tiden skojade de och frågade om det var första barnet etc.
– ”Ja, andra och tredje barnet kastar man i golvet ganska många gånger...”

De berömde henne för att hon var så stark och sa att om jag VILLE fick jag följa med dom tillbaka. Jag behövde inte motivera det, de förstod min oro, men det var ”INGET SOM HELST FEL” på min dotter.
Hon skulle inte le och vara glad om hon hade ont nånstans. (Vad svarar man på det?!?! HALLÅ! Min dotter har precis ramlat en meter ner i betonggolvet!)
Jag sa självklart att när dom nu kommit hit, så ville jag åka in så någon fick kolla lite noggrannare. Och tur var väl det... När den ena frågade vad jag var mest orolig över sa jag: huvudet...

Thea satt snällt i sin stol med mig bak i ambulansen och jag har nog aldrig känt mig så lättad som när Stefan mötte oss vid ambulansintaget. Men Thea var glad.
Den ena sjukvårdaren ”anmälde” oss i receptionen medan den andra sa hejdå till Thea, och hon försäkrade mig att det var inget fel på extremiteterna (armar, ben, rygg o mage) för det var sån spänst i henne hemma i hallen. Sen fick vi gå in och sätta oss och vänta. Och vänta. Och vänta. Och Thea var glad.

Tror vi fick träffa läkaren vid fyra eller nåt. Han frågade vad som hänt, skojade om att det var ju tur att det var plastmatta på golvet med, det var ju lite stötdämpning (!) klämde lite och kände på Thea, lyste henne i öronen och sen sa han att han gärna ville att vi tog några bilder på hennes huvud.
För säkerhets skull. Då kom oron.
Jag hade hela tiden intalat mig att ”Thea är glad, hon har inte ont, Thea är glad, hon har inte ont”, som ett mantra, men nu kom ångesten. Och mer väntan. Och Thea var glad. Men trött.
Tre bilder togs, Thea var jättetrött och därför jätteledsen. Varje gång hon somnat i min famn skulle hon ner på röntgenbritsen igen och blev jätteledsen. Samtidigt funderade jag över varför det bara gjordes vanlig röntgen...
När vi kommit ner igen och väntat ännu mer, (ca 18.00 tror jag) kom läkare och berättade att de hittat en liten spricka i Theas huvud.
Han lät inte så bekymrad. Likställde det med en spricka i nåt annat ben, och sa att sprickor läker av sig själv, det gör man ingenting åt. Men eftersom det var huvudet hon slagit i så ville de ha kvar oss för observation. Har försäkrade oss också om att vi inte behövde göra några kompletterande undersökningar (typ datascan etc) om inte komplikationer tillstötte. Och det var det de ville hålla koll på under natten.
Känslorna svallade. Samtidigt som jag var lättad att det ”bara” var en skelettskada så blev jag orolig över att dom ville ha kvar oss. Men på nåt sätt tog lättnaden överhanden. Det var ingen fara med Thea, en spricka läker av sig självt. För Thea var glad.
Och så fick vi vänta igen. Tror vi var uppe på avdelningen vid sju och de försökte ta ett blodtryck vilket inte lyckades (Jävla maskiner! Tror dom försökte ta blodtryck åtta-tio gånger och lyckades kanske fyra! Hur svårt kan det vara?)

Kvällen gick ganska fort, Stefan åkte hem och hämtade lite saker. Thea åt. Vi åt. Thea sov en stund. Jag tittade lite på TV och ammade igen. Så somnade hon vid elva och jag strax efter.
Varannan timme skulle de komma in och kolla blodtrycket, men det gjordes bara vid elva och vid halv ett och sen vid sju kom en sköterska in och tog bort manschetten. Vet inte om hon kollade trycket då med. Hon sa att värdena sett så bra ut under natten så de behövde inte ta några fler. Ingen kollade hennes pupiller heller på hela natten, vilket dom sagt att dom skulle göra, det gjordes bara en gång, på kvällen. Frågade nån om det mitt i natten och fick till svar att näää, hon sover ju...
Jag halvsov hela natten med handen på hennes bröst för att känna hennes andning. Och morgonen kom.
Halv nio ungefär försökte de kolla trycket igen, men det misslyckades så de struntade i det. Och de tog med sig listan de skrivit upp värdena på under natten så jag kunde inte kolla vad det blivit, men jag antar att de var nöjda...

Thea åt, jag bytte på henne och klädde på henne, och när jag är ute och äter lite yoghurt kommer sköterskan och säger att det är dags för rond.
Jag reagerar lite på att de ber familjen som vi delar rum med gå ut inför undersökningen. Men det kanske dom alltid gör...
Det är då jag träffar henne. Läkaren. Men Thea var glad.
Så här löd konversationen ungefär. Obs att vi aldrig träffat henne förut.
Presentation, hur tycker du Thea verkar må?
– ”Bra” svarar jag. – ”Hon är pigg och glad. Har sovit bra i natt, har ätit som vanligt och inte kräkts.”
– ”Du förstår att vi ser ganska allvarligt på det här typen av olyckor?”
– ”Ja.”
– ”Men det verkar inte du göra.”
– ”Förlåt?” (Jag har aldrig träffat människan, hon kan omöjligen ha bildat sig en uppfattning om hur jag ser på situationen. Framförallt har hon inte frågat mig hur jag mår.)
– ”Hur gick det till egentligen?”
– ”Tja, det vet jag ju inte eftersom jag för tre sekunder vände mig bort. Hade jag sett det hade det ju aldrig hänt!”
– ”Det är ganska ovanligt att såna här små barn ramlar ner från skötbordet.”
– ”Jaha...”
– ”Det var inte så att du råkade knuffa till henne?”
– ”Ehhh???” Vet inte vad jag ska svara! Jag blir helt stum...
Hon lägger Thea på brisen. Kollar lite reflexer. Tittar tvivlande på mig när jag säger att hon kan vända både från rygg till mage och från mage till rygg, och frågar:
– ”Hur gammal sa du att hon var?”
– ”14 veckor, i går” (Jag VET hur gammal min dotter är och vad hon kan!)
Och Thea var glad. (Jag önskar att jag kunde be henne sluta flina åt den där människan...)
Sen anser hon sig klar. Vi får inget besked om nånting, men hon gör med blicken klart för mig att hon tvivlar starkt på att Thea på egen hand tagit sig över kanten.
Och så fick vi vänta igen.

Jag ringde Stefan och grät och han blev såklart jättearg när han fått höra vad läkaren sagt. Han lovar att vara där vid tolvtiden.
Jag och Thea vandrar i korridorerna. Jag gråter och så kommer sköterskan in och berättar att det kommer två andra läkare som ska titta på Thea. Två medicindoktorer. (Den första var kirurg, av nån anledning har vi hamnat på spädbarnskirurgen.) Hon erbjuder sig att ta Thea om jag vill gå ner och köpa nåt att äta (men vem bryr sig?) och säger att dom måste ställa dom där frågorna och att hon förstår at jag är ledsen och känner mig påhoppad.
Och jag gråter. Och vi väntar. Och Thea är glad.
Så pratar jag med Stefan igen, och han är i princip på väg ut genom dörren på jobbet och på väg, men han hinner inte innan nästa läkarteam kommer.
Barnläkarna kommer och de presenterar sig och ger intrycket att dom inte vet riktigt varför dom blivit ombedda att titta på Thea. Men de ska i alla fall bedöma hennes utvecklingsgrad.
För att avgöra om hon KAN ha tagit sig över kanten själv?!?!
De kollar om hon kan åla, sitta, stå. Tycker att hon är stadig och lägger henne platt på rygg. Jag har lust att skrika:
– ”Hon är ingen cirkusapa, hon vänder inte på sig bara för att ni står och glor på henne!”. Men till slut säger de i alla fall att hon verkar ha hunnit ovanligt långt i sin motoriska utveckling för sin ålder. Jaha lixom... Jag har svårt att bedöma om det är ett positivt eller negativt utlåtande...
Så går dom och vi väntar igen.

Sköterskan kommer in igen och säger att Läkaren vill prata med oss igen, men att hon är på operation, så de vet inte riktigt när det blir.
Så kommer Stefan. Vi köper lite lunch och väntar. Och Thea är glad. Och hon äter, och sover en stump.
Och jag har god lust att gå ut och säga åt dom att det inte är rättvist att man bara ska få sitta och vänta. Vi vet inte ens vad vi väntar på! Ska vi få åka hem? Ska det göras några fler undersökningar? Men jag vågar ju inte göra nånting... Det känns som att det är bäst att ligga lågt, så man inte får nån mer stämpel än ”Barnmisshandlare” i pannan...
Så kommer de i alla fall...
Stefan får träffa Läkaren, och han är såklart lika trevlig och charmerande som vanligt!
Hon pratar om att hon med flit ville ”provocera fram en reaktion” (?!?!) tidigare för att se att vi (jag) förstod allvaret i det här och att de gör det för barnens skull. Hon påpekar att det inte syns på föräldrarna om de gjort sina barn illa med flit och att hon oroade sig eftersom Thea är så liten. Men efter de andra läkarnas utlåtande TROR HON PÅ att Thea på egen hand ramlat i golvet (!) och efter att vi försäkrat att vi varit jätteoroliga, och att vi såklart ser jätteallvarligt på det här så säger hon att ”Nu vågar jag nog låta Thea åka hem med er”!
Sen ger hon oss en lapp med hennes namn och telefonnummer, med orden ”ifall vi vill anmäla henne”... Varför gör man en sån sak? På skoj?!?! Det är väl absolut ingenting att skoja om!
Hon ler och ”hoppas att vi förstår”, och säger att hon gärna vill att vi bokar ett återbesök om två veckor för att prata lite mer. Och jag FATTAR INTE!
Med mitt förnuft förstår jag att de måste vara misstänksamma och att det finns människor som misshandlar sina barn, men jag känner mig så oerhört kränkt! Det behöver dom väl inte fråga MIG om? Jag är ju ÄRLIG! Och FRISK! Och jag älskar mitt barn!
Jag tänker på alla barn som föds till trasiga familjer, och inser visserligen att det bara är mina egna fördomar, och att de inte har en aning om hur vi har det hemma... MEN ÄNDÅ!

Och så förstår jag inte riktigt VAD det är dom inte tycker jag har tagit på allvar...
Theas skada har alla i hela vårdkedjan övertygat mig om att ”Det är ingen fara!” Från ambulanssjukvårdare till sköterskor. Det i kombination med att Thea hela tiden varit pigg och glad, och inte verkat ha det minsta ont nånstans kan knappast göra det till MITT fel om jag inte förstått allvaret i hennes skada. Det är lixom inte mitt jobb att bedöma det, det är det vi har proffsen till! Läkarna! Dom själva!

De pratar om att jag kan få träffa en kurator, och min första reaktion blir att näää, jag pratar med Stefan och mina vänner och min mamma, men dom står på sig. Säger att jag ska få med mig numret hem så jag kan ringa om jag vill. Så nu känns det som att jag får väl boka en tid ändå. Inte för att jag tror att det gör vare sig från eller till för MIG, utan för att visa lite ”god vilja”... Helt sjukt!
För vad tror dom om jag inte går?
Tror dom att jag INTE lider alla helvetets samvetskval då?
Och varför måste vi dit igen?
Jag VET att det var mitt fel! Jag HAR redan dåligt samvete. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv, och jag behöver inte dom för att tala om det för mig!
Och jag vet inte vad dom vill ha av oss när vi ses nästa gång. Vill dom att vi ska se ångerfulla ut? Hur ser man ut då? Vill dom att vi ska säga ”Oj, jag har så dåligt samvete, jag mår så dåååligt!”? Vill dom att vi ska berätta att vi numera har skötbädden på golvet och att vi har satt spärrar på alla lådor och skåp?
Och vad tror dom om vi vägrar gå dit igen?

Jag har insett att jag kanske inte tagit det här med att barnsäkra hemmet riktigt på allvar. Jag har hoppat över de artiklarna i alla tidningar, för Thea är ju så liten...
Det har jag ångrat nu! Och jag kommer att ångra det hela livet! Det är bara att inse att hon ligger inte längre kvar där jag la henne. Och det går så fort. Inte bara att ta sig över kanten utan även hennes utveckling. Det hon inte hade en susning om igår, det kan hon idag, och jag har nog inte förstått hur fort det går. För en vecka sen kunde hon inte vända sig själv, och nu tränar hon på att krypa.

Sen tycker jag också att deras hantering av det hela är så konstig.
Fokusen har blivit helt felriktat på nåt sätt. MIN fokus när vi kom in och under hela sjukhusvistelsen var såklart på Thea. Hur mår hon, blir hon bra, vart ska vi nu?
Hur JAG mår är lixom inte av så stor vikt. Inte heller hur korkad jag är eller hur det blev som det blev. Sånt blockas bort, för jag har HELT fokuserat på Thea. Det andra kan jag ju fundera över SEN.
Är det fel?
Dessutom mår jag nu sämre av deras anklagelser än av att jag orsakat min dotter en allvarlig skada. Jag har mer ilska mot läkarna i mitt hjärta än ånger. Var det det de ville uppnå?
Det dom har provocerat fram är ju inte ett dåligt samvete (det fanns där från början) utan bara ilska över deras underliga hantering.
Hur tror dom att man ska reagera när man ställs inför en sån anklagelse av nån man aldrig sett förut?
Jag menar, om nån som träffat mig och Thea under hela resan hade kommit med ett sånt uttalande, då hade det ju BETYTT nånting, men nu? Jag undrar vad hon grundade sitt uttalade på? Nåt som nån annan sagt? Och varför kunde då inte denne ”någon” säga det direkt till oss? Det hade känts bättre.
Och hur reagerar dom som med flit skadat sitt barn? Till skillnad från min reaktion?
Jag är så sårad och ledsen och arg och kränkt och förvirrad så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Jag kanske borde ringa den där kuratorn trots allt...
Fast jag fick aldrig med mig nåt telefonnummer.

Förresten stör jag mig på en sak till...
När vi hade pratat klart med läkaren undrade hon om det hade tagits något ”blodvärde” på Thea (HB? Är det hemoglobin? Järn? Blodmängd?), och det hade det ju inte.
Ett antal misslyckade blodtryck och en puls (?) i tån är det enda. Så då bestämde dom att det skulle göras innan vi fick åka hem.
Så vi fick vänta en stund och sen kom en ny sköterska och bad oss följa med. Där var två andra tjejer med (elever kanske) som skulle kolla och jag la Thea på britsen.
– ”Vill du ha lite socker?” frågar sköterskan som ska sticka Thea.
– ”Va, näää”, svarade jag ”det behövs nog inte”. Eftersom hon fixade både PKU och tremånadersvaccinet utan att bli ledsen. Ett stick i tån på en halv millisekund är väl ingenting.
– ”Jooo, titta Thea, titta vad gott” säger tjejen och öppnar förpackningen. Och jag säger att:
– ”Näää, vad ska det vara bra för? Det behövs inte”.
OCH ÄNDÅ SÄTTER HON PRYLEN I MUN PÅ THEA OCH LÅTER HENNE SLICKA PÅ DEN!
Jag fattar inte vad dom håller på med! VARFÖR KAN DOM INTE LYSSNA!
Thea har aldrig fått något annat att smaka på än min bröstmjölk, förutom AD-droppar då. Och det är så vi vill ha det!
Ok om det varit nån jätteviktigt medicin. Eller om det handlat om ett livsavgörande beslut om en behandling skulle genomföras eller inte, men här går en av sköterskorna helt emot min uttryckliga vilja för vaddå? För att jävlas? Eller för att visa sin auktoritet? Eller för att påvisa att hon vet bättre än jag? Eller vaddå? Visst det är en struntsak, glukos eller inte, men hur respektlöst får man behandla patienternas föräldrar?!?! Det spelar ingen roll vad de har för fina utbildningar, det är VI som känner vår dotter bäst!

2004-11-17
Har pratat med allt och alla.
Och alla har försökt övertyga mig om att läkaren hade begått tjänstefel om hon INTE hade försökt utreda det här. Men det hjälper inte. Jag mår inte bättre för det!

Hur kan dom bara bagatellisera olyckan ända tills de plötsligt anklagar mig för att inte inse allvaret? Om jag inte hade tyckt det var allvarligt hade jag ju inte åkt in med Thea som ambulanssjukvårdarna föreslog. Eller ens ringt en ambulans!

Vad hände med att man ska behandlas som oskyldig tills motsatsen bevisats? Och vad händer i de fall ingenting kan bevisas? I vårt fall har dom ju bara mitt ord på vad som hänt och jag förstår inte hur nån som inte känner mig ska kunna bedöma mitt agerande och min reaktion.
Kan en ”vanlig” läkare det? På tre minuter?

Om några få procent av barn utsätts för misshandel, rättfärdigar det då att läkare anklagar alla hjälpsökande mammor och provocerar fram en reaktion? En reaktion på vad?
Får det gå till så när man kommer in med sitt barn till sjukhus. Hur ska jag i så fall någonsin våga söka hjälp om det händer något igen? Och om Thea nu ligger och leker på golvet, och ”tappar” huvudet i golvet och slår näsan, vågar vi åka dit nästa onsdag då?
Samtidigt känns det som att om de upptäcker ETT fall där föräldrarna skadat sitt barn med flit genom att anklaga och kränka alla föräldrar, så är det ändå bättre än att de INTE upptäcker det fallet...
Vet snart varken ut eller in.

2004-11-18
Insåg i går kväll att jag antagligen var helt slut när vi kom hem från KS i tisdags. Då somnade jag innan jag hade hunnit lägga huvudet på kudden. Det var värre igår. Tankarna bara snurrar. Till slut gick jag och hämtade Thea för jag saknade henne så. Det hjälpte.
Det är tur att hon vet att jag älskar henne. Hon är samma gamla glada unge som vanligt och verkar inte alls förstå vad vi går igenom. Det är skönt att hon slipper minnas det här.
Och det är skönt att hon inte verkar besväras det minsta av sin bula. Fast vi tex lägger henne att sova på vänstersidan så rullar hon över och sover på bulan. Samma sak när hon är vaken, så det verkar ju inte göra ont i alla fall. Konstigt...
Stefan var helt knäckt i går när han kom hem.


11 November 2004
Nu har det gått så där många dar igen, helt plötsligt bara! Jag hinner inte med... Snart är det ju JUL!!! Jag och Thea var inne i stan i går, och jag kan tala om att det är tomtar överallt!!!
Så nu blev man stressad över det med...
I söndags var vi på babysim, och det gick bra. Bilderna ligger redan på Theas sida. Hon var lite ledsen i början, jag tror det var för att vattnet var lite kallare än hemma och för att poolens bräddavlopp surplade förskräckligt högt. Konstigt tyckte Thea. Och så var hon inte så förtjust i att ligga på rygg heller, men övning ger färdighet, i slutet gick det riktigt bra, korta stunder i alla fall.


6 November 2004
Hur stor är sannolikheten...
Av dygnets 24 timmar ligger Thea och luftar rumpan utan blöja i snitt kanske två gånger tjugo minuter.
Om en normal bebis kissar ungefär tio gånger per dygn (Obs, uppskattning, verkar det rimligt? Ingen aning...) och det tar tio sekunder så kan man höfta till att en bebis kissar i runda svängar 10 gånger 10 = en och en halv minut per dygn. En och en halv minut av dygnets 1 440 är ca 0,1 procent.
Så sannolikheten för att min snuffla skulle lyckas kissa när hon ligger utan blöja är varje dygn ungefär 4 %. Det borde alltså hända lite drygt en gång var tredje vecka.

Ändå lyckas hon varje dag! Minst en gång.
Är det tur eller skicklighet?

Lite senare:
VET ni vad min duktiga dotter har gjort! Hon har vänt sig från rygg till mage!
Inte för att jag vet hur det gick till, för jag la henne som vanligt i babygymet för att gå och hänga tvätt. Efter ett tag tyckte jag att hennes upprörda prat (ja, hon pratar ofta rätt upprört med sina leksaker, antar att hon gör klart för dom vem som bestämmer) började låta lite ovanligt ilsket, nästan lite ledset. Så jag gick dit.
Och hittar min dotter ilsket fäktandes på golvet utanför lekfilten, på mage!
Visserligen låg hon från början med huvud och axlar på en liten kudde, så lite hjälp fick hon kanske av den, men det är ju inga svindlande fallhöjder vi snackar, så nog är hon duktig min snuffla! Världsbäst faktiskt!

Shit! Insåg just att man kanske måste ansa benbehåringen inför morgondagens bikini-aktiviteter... Och prova bikinin. GUD vad jobbigt!


4 November 2004
Idag har vi varit på BVC.
5 475 g och 59 cm är hon vår Skrutta. En liten dipp på viktkurvan men det är nog inte hela världen. Jag tror att det är för att hon börjat sova så duktigt på nätterna. I natt sov hon typ elva och en halv timma. Men så somnade hon halv åtta ungefär också, och det brukar hon inte... Fast nu har hon ju somnat åtta idag... En ny trend kanske?
Spelar ju inte så stor roll egentligen. Det är ju rätt skönt att vi får lite vuxentid på kvällen, och om hon fortsätter sova till sju på morgonen så är jag nöjd! Och Stefan med. Då hinner han gosa lite med oss innan han går till jobbet. Thea är som allra soligast på morgonen efter frukosten.
Vi ska ju till BVC igen redan nästa vecka för tremånadersvaccinet så vi får väl kolla vikten igen då. Egentligen skulle hon ha fått det i går men hon är lite snörvlig fortfarande.

Vi har varit och shoppat med. Jag vet, olikt mig... Egentligen skulle jag bara byta två grejer, men det blev en klänning och en byxdress till Thea, å en body och ett par strumpbyxor, en nappflaska, en tröja, ett linne och en kjol till mig! Kors i taket!
Skyller på att det är dop igen nästa helg och att jag inte har nånting att ha på mig...

Nu pratar hon igen med mobilen. Den är hennes verkliga favorit. Hon ligger alldeles nakis på skötbordet. Nymasserad och alldeles oljig och blank och jag hör hur hon gång på gång stoppar händerna så långt in i munnen att hon nästan kräks... Men det är väl meningen att hon ska lära sig nåt av det...


1 November 2004
Nu finns det risk att jag kommer att få ilskna inlägg av föräldrar till barn med napp och insomningssvårigheter, men det är verkligen löjligt hur lätt det är att få Thea att somna med den där attans gummiproppen! (Ja, det stör mig...) Och hon stoppar inte in tummen lika ofta längre, inte på dagarna heller. Det är mer tugga, tugga, tugga på hela handen...
Om man är snabb när hon börjar ynka (hennes trötthetsljud) så sätter man i proppen lägger henne på sida i sängen och lägger nallen framför så hon har nåt att pilla på och sen går man ut. Inom fem minuter sover hon. Har man otur får man gå in och stoppa i nappen en eller två gånger.
Oftast spottar hon ut nappen när hon somnar, om inte tar jag bort den.
Hon har den bara just när hon somnar, och bara i sängen. I vagnen somnar hon ju ändå nu för tiden. Och just nu sitter hon ju bak i bilen, så där är det ingen idé, jag kan ju i alla fall inte bidra med nån istoppning, och hon är inte så bra på att hålla kvar den själv. I sängen ligger nalle nära och håller den på plats...

I går försökte vi lägga henne lite tidigare än vanligt (mamma och pappa ville äta räkor och dricka vin) och då får man ju jobba lite mer eftersom hon inte var jättetrött... Men det gick till slut... Eftersom vi fick springa ut och in och stoppa in nappen mer än vanligt så tänkte jag att nä, då får hon väl somna utan den, det brukar ju funka, men då började hon snutta på nalles nos istället... ;o)
Men jag kan leva med det... Napp vid insomning i säng, det tycker jag känns helt ok. Det blir nog inte nån jättefight den dan vi ska trolla bort nappen. Tror det är vid sex månader eller så som sugbehovet brukar avta, så vi får väl diskutera om det är då det ska ske...